Barn och döden

Barns förståelse av döden

En viktig del i att förstår hur vuxna på bästa sätt kan hjälpa barn och ungdomar är att förstå vad de går igenom, från deras perspektiv.

‍

Små barn

Barns förståelse för döden utvecklas i takt med deras intellektuella förmåga. Liksom andra förmågor utvecklas den olika snabbt men utvecklingen följer samma mönster. Under småbarnsåren har barn inte någon sammanhängande förståelse för livet och döden. Man brukar säga att barn under fem år inte kan förstå vad döden innebär ur ett långsiktigt perspektiv. Små barn kan till exempel inte förstå begreppet “för alltid”. I den värld som utgör deras referensramar är tiden cirkulär och präglas av upprepningar: vakna, äta, leka, sova, vakna igen, osv. Det samma gäller deras tankar kring döden. Man lever, dör och lever igen. Det gör att yngre barn ofta tror att döden är ett övergående tillstånd. Det är inte ovanligt att små barn undrar när den som dött ska komma tillbaka, eller har praktiska funderingar kring döden så som: hur får den som dött mat när den är i graven? Yngre barn har ännu inte en fullt utvecklad förståelse för kroppens funktioner och att dessa upphör när en person dör. De har heller inte utvecklat förståelsen för att döden är universell. På grund av detta är det viktigt att vuxna är konkreta och undviker abstrakta, förskönade omskrivningar som metaforer när de pratar med yngre barn om döden. Det kan också vara bra att veta att små barn kan använda sig av ordet död/döden utan att förstå dess verkliga innebörd. Trots att små barns förståelse för döden inte är fullt utvecklad, påverkas de starkt av döden. Ibland är reaktionen fördröjd på grund av oförståelsen av dödens omfattning. Det är viktigt att tänka på att små barn saknar ord och förmåga att uttrycka tankar och känslor kring sorgen, men att saknaden finns där ändå.

‍

Lågstadieålder

Under de första skolåren utvecklar barn gradvis en förståelse för dödens innebörd. De förstår att döden är oåterkallelig och för alltid. Barn i den här åldern förstår de fysiologiska aspekterna; att hjärtat slutar slå och att man inte andas. Men de förstår ofta inte det långsiktiga perspektivet och dess påverkan på livet.


Det är vanligt att barn går i tankar kring orättvisa, skuld och magi. Dessa tankar kan uttryckas på olika sätt. Ibland uttrycks dem genom att barnet själv funderar på om den har påverkat situationen genom tanke eller handling, tex: ”En gång var jag så arg så att jag önskade att pappa skulle dö, nu är det mitt fel att han gjorde det”. Det är vid dessa situationer väldigt viktigt att påtala för barnet att det inte finns någon korrelation mellan tankar och saker som händer. Det är fullt normalt att tänka sådana tankar och det innebär inte att man som barn är skyldigt till det som sedan händer.


Ett annat sätt som barn kan ge uttryck för är att de själva säger att de vill dö. Detta är ofta ett sätt för barnet att hantera det övermäktiga som hänt och på sitt sätt signalera att de behöver hjälp att hantera situationen. Det är då viktigt att fråga barnet vilka tankar som barnet har kring detta. Förklara för barnet att det handlar om att försöka förstå och att det kan vara skönt att dela med sig av sina tankar.


Barn i den här åldern kan ha svårt att förstå var en som dött är, och rädslan att tappa kontakten kan vara stor. Ofta tror barn att den döda lever någon annanstans, exempelvis i himlen. Detta beror lite på hur vuxna i skola och familj talat om livet efter döden.

‍

Mellanstadieåldern

Mellanstadieåldern är ofta en omtumlande tid oavsett livets förutsättningar. Förståelsen för det abstrakta i döden utvecklas och insikten om de långtgående konsekvenserna av en förlust blir tydligare. Många barn i den här åldern funderar mycket över livets orättvisa och öden. Den kognitiva förmågan är nu tillräckligt utvecklad för att barn skall kunna reflektera över mer existentiella frågor kring livet och döden. Den ökade känslomässiga och intellektuella mognaden kan utlösa starka reaktioner men också undvikande då förståelsen för dödens innebörd gör den personlig och svår att hantera.


Barn i den här åldern börjar kritiskt granska den information som ges kring olika omständigheter. De kan till exempel uppfatta brister i en icke sammanhängande berättelse. Det är därför ytterst viktigt att ge dem korrekt information om det som inträffat. Situationen blir känslig om det framkommer att den information de fått är inkorrekt och förtroendet mycket sårbart.


Barn i den här åldern utvecklar också en frigörelseprocess mot egen självständighet. Detta kan stå i konflikt med behovet av att bli sedd. Som vuxen är det därför viktigt att visa sin närvaro men samtidigt vara noga med att respektera de gränser som barnet sätter upp.


Barn i den här åldern är ofta mycket känsliga för motgångar och tillrättavisningar. Under tidiga tonår börjar jaget i gruppen bli allt viktigare. Ungdomar är, i och med det, sårbara för annorlundaskap. Livet tenderar att vara svart eller vitt och rymmer ofta starka känslor. Om förmågan att hantera detta brister finns risk för isolering. Det gäller naturligtvis inte bara för ungdomar i sorg men en förlust kan ytterligare förstärka och komplicera de utmaningar som hör ungdomsåren till. Att ha en upplevelse som andra inte kan relatera till kan försvåra etablerandet av jaget i gruppen.

‍

Tonårstiden

Under tonårstiden utvecklar ungdomar en förståelse för vad döden innebär både emotionellt och intellektuellt. Det är en period som präglas av stark önskan av frigörelse och ungdomars tillgänglighet är begränsad. För ungdomar som har upplevt en förlust kolliderar detta behov ofta med behovet att bli sedd och att få förståelse för sin situation. Det är en svår balansgång att hitta sätt att förhålla sig till det inträffade med hänsyn till den utveckling som sker under tonårstiden.


Tonårstiden är en tid då den egna identiteten utvecklas. Platsen i gruppen och relationer blir allt viktigare och ungdomar vänder sig ofta hellre till vänner än till familj för att dela sina tankar och känslor. Mycket tid upptas även av existentiella funderingar. Något som kan bli extra påtagligt för ungdomar i sorg. Det är en period i livet då utvecklingen är snabb, både fysiskt och psykiskt. Det är inte ovanligt att sorgen är något som ”får vänta” då tonåringar har fullt upp med att hantera skolgång, utveckling och att hitta sätt att relatera till sin omvärld, sina medmänniskor och sin framtid. Dessutom vill de allra flesta inget hellre än att vara som alla andra, samtidigt som de söker förståelse för sin situation. Det finns inte alltid utrymme att hantera sorgen och ibland skjuts den därför på framtiden.


Många tonåringar som har upplevt en förlust mognar i en takt där de jämnåriga vännerna inte riktigt hänger med. Det kan medföra att kompisarna byts ut mot äldre vänner vilket i sin tur kan påskynda klivet in i vuxenlivet. Det är inte alltid är helt okomplicerat. Ibland uppstår ett glapp. På många plan har man mognat med den situation som uppstått i familjen medan andra delar som ett umgänge med äldre innebär fortfarande inte riktigt är “ikapp”.


Tonårstiden är också en tid då kroppen utvecklas och kroppsmedvetenheten ökar. Detta faktum kan i kombination med svårigheter att hantera sin förlust leda till ett ohälsosamt förhållningssätt till mat och träning. Dock är det viktigt att veta att minskad aptit är normalt vid en förlust.


Att ungdomar på olika sätt skadar sig själv (fysiskt eller genom alkohol och droger) kan också vara ett symptom på en sorg eller att livssituationen de lever i är svår att hantera.


Det är inte ovanligt att ungdomar efter en förlust kan få problem med skolarbetet. Sorgen medför ofta koncentrationssvårigheter och ibland även sömnsvårigheter som påverkar deras resultat. Det är viktigt förstå att detta är något som inte är snabbt övergående utan något som lärare måste ta hänsyn till under lång tid.


Tonåringar behöver precis som alla andra få hjälp att hantera sin förlust. Men det gäller att hitta sätt att göra detta där de vuxna samtidigt respekterar tonåringarnas behov av utveckling. Det bra att ha en medvetenhet om att sorg under tonårstiden kan ta sig uttryck som vuxna kanske inte vanligtvis relaterar till en förlust.

‍

Att prata om döden

För yngre barn kan det vara mycket abstrakt och svårt att förstå att någon ”aldrig mer kommer tillbaka”. Döden i deras värld är ett tillstånd som man borde kunna komma tillbaka ifrån. Barnet ger uttryck för detta i sina frågor till de vuxna i sin närhet: “Hur länge ska pappa vara död?” eller “Imorgon kan vi väl åka till lekplatsen, när mamma är hemma igen?”.

I takt med barnets tankemässiga mognad och utveckling följer också förståelsen av begreppet döden. Yngre barn kan uttrycka saknad över den som är borta men kan ha svårt att förstå att kroppens funktioner, som ger den liv, tagit slut. Att något är oåterkalleligt är också mycket abstrakt för ett yngre barn.

Svara ärligt och konkret på de frågor barnet ställer, oavsett barnets ålder. Undvik uttryck och metaforer som ”somnat in” eller ”gått bort”, använd i stället ordet ”död”. Risken finns att barnet inte vågar somna, eller tror att den som dött ska komma tillbaka om metaforer får beskriva döden. Att svara ärligt skapar trygghet och möjlighet, både nu och i framtiden, för barnet att våga ställa frågor. Är det svårt att svara, så säg ”jag vet inte” barnet har fått ställa frågan och blivit taget på allvar även om inga svar finns. Tillsammans med barnet kan man sedan föra ett existentiellt samtal om vad som händer när man dör, genom att ställa frågan tillbaka “Vad tror du?”.

Ett annat sätt att prata om döden kan vara att berätta en saga med barnets person som huvudroll, att rita bilder och symboler på ett papper att samtala runt, eller läsa en barnbok om döden och prata om den tillsammans efteråt. Är barnet lite äldre kan man lyssna på musik, läsa och översätta låttexter som handlar om sorg och saknad, för att initiera samtal och börja prata med varandra.